|
|
Vad får kallas "choklad"?För att underlätta handeln mellan medlemsländerna har EU regler för vad produkter som säljs under vissa benämningar måste innehålla, samt vilken mängd av dessa ingredienser. Livsmedelsstandarder: En livsmedelsstandard anger vilken sammansättning en produkt ska ha för att få bära en viss varubeteckning, t.ex. vad som får säljas som choklad. Livsmedelsstandarder finns i många länder men ser inte alltid likadana ut. Beroende på olika mattraditioner har alla länder inte heller alltid standarder för samma slags livsmedel. Inre marknaden: Fri rörlighet för varor är en av grunderna på EU:s inre marknad. Inom EU ska alltså varor kunna säljas fritt mellan länderna utan att hindras av några nationella regleringar. Ett syfte med den inre marknaden är att skapa konkurrens mellan alla producenter inom EU. Ökad konkurrens väntas i sin tur leda till bl.a. lägre priser och ett bättre utbud för konsumenterna. Om medlemsländerna har olika uppfattningar om vad vissa produkter ska innehålla och därför inte vill acceptera de varor som producerats i andra länder, uppstår ett hinder som försvårar den fria rörligheten. Därför har man på EU-nivå ansett att det behövs gemensamma regler för vad som menas med olika produktbeteckningar. Produktstandarder antas på grundval av EG-fördragets artikel 37 som anger möjlighet att reglera marknaderna för jordbruksprodukter och artikel 95 som ger möjlighet att harmonisera medlemsländernas lagstiftning för att förbättra funktionen på den inre marknaden. Livsmedelsstandarder i Sverige: När EES-avtalet började gälla 1994 införde Sverige de livsmedelsstandarder som bestämts inom EU. Dels ändrades gamla standarder, dels infördes standarder för nya produkter. Nya regler infördes för bl.a. choklad, mineralvatten och honung. Det innebar till exempel att producenterna av blockchoklad antingen tvingades öka mängden kakaofett för att få behålla ordet "choklad" i namnet eller tvingades byta namn på produkten. Sverige behöll efter inträdet nationella standarder för flera produkter som inte regleras på EU-nivå. Det gäller t.ex. skinka, köttbullar, hamburgare, leverpastej och mandelmassa. En nationell standard kan inte åberopas för att stoppa import från andra EU-länder av produkter med samma benämning men med annan sammansättning. Livsmedelsverket har därför ansett att nationella livsmedelsstandarder saknar betydelse för konsumentupplysningen och upphävt dessa från den 1 januari 2003.
ChokladdirektivetI fallet med chokladdirektivet handlade det om en 27-årig tvist som fick sin lösning. Den började 1973 då Storbritannien, Irland och Danmark blev medlemmar i dåvarande EG. De fick då ett undantag från EG:s regel om att bara kakaofett fick användas i choklad. I dessa länder tillverkades choklad där en del av kakaofettet bytts ut mot andra vegetabiliska fetter. Undantaget innebar att det blev upp till varje medlemsland att bestämma om det ville tillåta andra vegetabiliska fetter i choklad som producerades i, eller importerades till det egna landet. När sedan fler länder anslöt sig till EU delades länderna upp i två jämnstora läger. Sju länder (Storbritannien, Irland, Danmark, Portugal, Finland, Österrike och Sverige) godtog att andra fetter användes och åtta länder menade att bara kakaofett kunde tillåtas. Bland dessa var Spanien och Italien som med hänvisning till konsumentintresset förbjöd försäljningen av "utblandad" choklad i sina länder under annan beteckning än "chokladersättning". I januari 2003 fann emellertid EG-domstolen att ett sådant försäljningsförbud stred mot reglerna under förutsättning att det tydligt framgår av förpackningen att även andra fetter har använts (mål C-12/00 och C-14/00). Den 15 mars år 2000 röstades ett förslag igenom i Europaparlamentet som innebär att choklad tillåts innehålla andra vegetabiliska fetter än kakaofett, förutsatt att de inte överstiger fem procent av varans slutliga vikt och att det tydligt framgår på förpackningen. Direktivet antogs slutligen i maj år 2000 då även rådet enades kring förslaget. Starka intressen: En fråga som med all rätt kan ställas är varför det kan vara så svårt att komma överens om livsmedelsstandarder - striden om chokladdirektivet pågick, med mer eller mindre styrka, i 27 år. Standardiserade varubeteckningar ska vara till gagn för den inre marknaden som syftar till att förbättra konkurrensen. Paradoxalt nog kan standardiseringarna även tjäna som verktyg för att begränsa konkurrensen. Om t.ex. endast choklad med kakaofett skulle tillåtas, så betyder det att producenter som tillverkar sådan choklad slipper konkurrens från den utblandade chokladen. Omvänt betyder tillåtandet av andra fetter att tillverkare av sådan choklad kan åberopa EG:s lagstiftning för att få sälja sina produkter som choklad i alla EU:s medlemsländer. Följden blir att starka ekonomiska intressen engageras när livsmedelsstandarder ska bestämmas. Producenter försöker påverka sina respektive nationella regeringar att verka för sin sak och påtryckningar utövas även mot kommissionen och parlamentet. Källor: Direktiv 2000/36/EG om kakao- och chokladvaror avsedda som livsmedel.
EGT 2000 L 197. |
• Chokladdirektivet (PDF)
Andra språk:
шоколад
|
